Norrgötland far till Norrbotten

Efter en mycket härlig och mestadels avkopplande vecka hemma så bär det av igen. Denna gång far Norrgötland till Norrbotten och hälsar på Kiruna-Släktingarna.

Julen har som alltid - varit super! Trots förutsättningarna som tog oss hem några dagar tidigare så har det med tiden blivit lättare och lättare att bara vara i stunden. Men det är fullt ös ändå... Tomten var snällare än någonsin i år och jag/vi fick så himla många bra julklappar att man nästan skäms! Särskillt eftersom vi inte kunde vara lika generösa tillbaka. Men när förutsättningarna blir bättre så får vi gengälda denna bristfällighet. Stämningen på topp och morfar är kvällens stjärna som vanligt. Efter 1,5 timmes skrattanfall var det väl inte konstigt att jag vaknade upp med träningsverk i magen och en hes hals. Såå härligt med ett gott skratt.

Dagarna går fort ändå och igår var det dags för älskade lillasyster att påbörja sin resa mot när och fjärran. Ja, de mellanlandar ju förståss i Norge innan hon beger sig ut på äventyr i Asien. Hon lämnade oss lite motvilligt och det kändes tungt även för oss som blev kvar. Pappa erkände på kvällen att han tyckte att det var ledsamt att hon försvann och lämnade henne med orden "Nu kommer du inte hem och är drunken från Thailand". Haha, typiskt pappa! Ni som känner eran Astrid lindgren-historia vet att det kommer från Barnen i Bullerbyn. Som tur jag har så kommer jag förmodligen att få träffa henne en gång till innan hon åker och det känns mycket bra, lill-maja våran. Å så tomt det blev...

Summa sumarum så kan man väl säga att en vecka hemma har bjudit på många aktiviteter som i sig har hållt ett högt tempo men som varit mycket mysiga och avkopplande. Bowling, promenader, spel, julklappar, besök, Birsta och mycket mer... Och det bästa är... Ännu är det inte slut. För nu väntar nya äventyr i Norrbotten med förhoppningsvis lite snowboard, skoter, pimpling och mys på nyår. Vi har sett fram emot det här länge och det bästa av allt är att det blir en överraskning för Kiruna-släktet.

Dock har vi en lång resa framför oss, 12 h i bil!

Men vad gör det när min älskade M håller mig i handen heela vägen...

TACK för en underbar jul, semester och vistelse hemma!

KRAM

Borta med vinden

19 december, helst en dag jag vill glömma... Tyvärr inträffade den och det som mina farhågor anade. Kl. 9.32 var det över.

Tomhet.

Att det enligt forskning likställs med att förlora en närstående, det kan jag nu skriva under. Men för mig känns det nästan ännu värre - eftersom jag förlorar en hel familj. Jag är uppsagd och inte längre en del av min Västerås-familj som på ett sätt har fostrat mig till den jag är och har blivit. Det är den största sorgen, att inte varje dag få gå till mitt andra hem...

Alla säger att det kommer att lösa sig och innerst inne vet jag att det också kommer bli bra en dag. Det är bara det att det just nu känns så känslomässigt tungt. Trots att jag vet att jag gjort det bästa som jag någonsin kunna göra och presterat över vissa förväntningar så kan jag inte låta bli att känna mig dålig - och misslyckad. Men min beteendevetarnerv känner mig så pass bra att jag vet att jag inte kunnat göra något annorlunda.

En massa tankar snurrar i huvudet. Tankarna pratar så högt att det är svårt att sova. Och det snurrar så fort att det är svårt att stå kvar nere på marken alla gånger. Bröstet ömmar sådär som bara mitt bröst kan göra i de allra svåraste stunderna och viskar i mitt öra att hjärtat är sårat.

Men som tur finns det plåster för själen. Hemma. Jag tackar varje vaken stund för det lugn som hemma innebär! Det är som bedövning, smärtstillande. Kravlöst.

Men hur ska det blir när jag kommer tillbaka? Jobbiga tanke. Jag orkar inte vara ledsen och jag vill heller inte vara glad. Jobbiga känsla. Tårarna är slut, men tränger ändå sig på helt oväntat när jag som minst önskar. Vid ett skratt får jag ibland dåligt samvete. Och jag får dåligt samvete om jag är ledsen, samtidigt som jag vill få ut allt... Känns som det är en svår balansgång mellan självömkan och bearbetning.

Jag må vara nere och jobbig i denna stund, men villkorslöst finns Hemma här. Ni är som bomull för själen. Jag tackar er för det. Jag är glad för att vara hemma och vara med er även om det inte hela tiden syns. Jag har längtar såå efter det här och det är lika bra som jag föreställt mig!

Bearbetningen tar tid och jag har så mycket jag måste tänka igenom, att det ibland känns som om kroppen är närvarande men inte sinnet. Jag är inte sur och jag vill inte dra ner på stämningen, det är bara ett sätt för mig att hantera allt som försigår i min inre värld.

Det kommer bli bättre- ger mig bara lite mer tid.

God jul Hanna och Magnus önskar Tomten!

Vet ni att tomten bor i Västerås? Jo det är sant. För han kom till oss idag, lite tidigare så han skulle hinna med alla i resterande delar av landet.

Skämt och sido... Julen har på allvar kommit till Västerås. Våran gemensamma julklapp har hittat hem. En beställd soffa som vi köpt åt varandra. Den passade precis lika bra som vi hade förväntat oss. Men det är inte utan prestation som den faktisk står där, då våra gemensamma krafter behövde svetsas samman för att få soffan upp och in i lägenheten.

Men den verkliga prestationen stod egentligen inte vi för, utan grannen! När ingen annan kunde hjälpa så fanns Jamal på plats som en hjälpande hand - totalt oväntat. Utan problem så lånade han ut sin skåpbil till oss utan att ifrågasätta någonting och såg det som helt och hållet självklart. "Vi är grannar - vi måste hjälpa varandra". Ersättningen lämnade han tillbaka - den var onödig. Så utsatt man är i en stad där man inte för den skull är ensam, men saknar det kontaktnät man är van vid. Samtidigt får man sig en tankeställare över hur viktiga dessa personer verkligen är - de personer som man i vardagen tar för givet, samt de personer som finns där i deras ställe.

God Jul!

Vi längtar efter mycket

Vi längtar efter helg och vi längtar hem!

Helg: Det finns två mål med helgen...

1. Baka en pepparkakssockerkaka (som Magnus beställt)
2. Ta det sjukt lugnt och bara slappa, inklusive sovmorgon!

Men innan vi får helg så är det ju så mycket som ska fixas och hinnas, som vanligt. Magnus ska exempelvis hinna med en intervju i stadsmetropolen Kolsva och jag ska...? Och jag ska...? Det står stilla! Jag ska...jobba...

Vi njuter av att avståndet till jul minskar och vi firar av detta varje morgon genom att äta frukost i sängen till julkalendern! Men nog är den inte lika bra som kalendrarna var när man var liten? För att undersöka detta närmre så har vi faktiskt börja se Ture Sventon och Sunes Jul bara för att jämföra. Oldtimers wins!

Nä, men vi vill mest bara hem nu. Vi längtar båda två så himla mycket. Västerås är bra, men hemma bäst. Hade inte Corsan surat är det nog möjligt att vi hade åkt hem... Ingen hemmifrån som vill komma ner och hälsa på? =) Ta med faggavatten isåfall för vårt kalkvatten torkar ut oss. Kanske är det vattnet som gjort oss så tråkiga också? Det har inte bara torkat ut håret och huden, utan kanske har det även torkat ut vårt sociala liv? Känns bara som om man har så många goa vänner som inte hinns med, vilket är fördjävligt. Men det som tröstar mig är att ingen kontaktar/ringer mig heller, legitimitet.


Nä nu är det sovdags, skönt, eftersom det så gott som är helg när vi vaknar. Jag förstår inte, men hur kan det komma sig att vi är såå trötta, jämt!? Helt sanslöst, men denna vecka har vi lagt oss vid 20.00 varje kväll och det är knappt så vi tar oss upp på morgonen. Jag har varit sen varje dag till jobbet, det är inte likt mig!!?

Skärpning, på många fronter!

Vi hade iallafall tur med bion

Benbrott, inbrott, genombrott. Nä, vi satsade på ett avbrott! Vad är bättre än en paus från verkligheten - mitt i veckan? Hålla handen på stan, prata om ingenting och bara vara i stunden. Man har en stund tillsammans som är allt annat än bara bra, snarare ovärdeligt underbar. Däremot varvar jag oftast detta med en dålig stund, men han förstår och han är som ett mjukt och lent plåster på alla mina problem och sorger. Han förstår, förstår ni. Förstår jag hur bra jag har det? Ingen kan nånsin förstå vilken pärla HAN med stora bokstäver är. Det är oförståeligt vilken tur jag har. Finsingen - finns ingen som du!

Maten var dock som ett benbrott, helt av.

Men inget ont som inte har ett gott skratt med sig. Eftersom filmen däremot - var ett genombrott. Vi hade iallafall tur med bion! Eller vädret som den också kallas. Varma känslor som varvades med en hög igenkänningsfaktor, hur kunde den träffa så bra? Och vilken rollista, hela släktens namn hade kunnat stå med på slutet. Härligt!

Bara ett brott saknas...

Och det är där sömnen kommer in. John Blund gjorde precis inbrott i dina drömmar. Jag önskar att jag kunde få se vad ni talar om? Men å andra sidan är jag också väldigt nöjd med ligga vaken bredvid dig och som jag längtat efter - verkligen njuta av att allt återupprepar sig imorgon igen! Att vakna bredvid dig.

Utan dig skulle jag få ett sammanbrott.

Hustomtar på Flodins väg

För att få komma bort ett tag från verkligheten färdades vi i helgen en behaglig distans av 6 mil sydöst från vår utgångspunkt. När dessa var avklarade hade vi då hamnat i Strängnäs. Denna stad må vara liten och ganska anonym på kartan men ack så viktig. Här varvas nämligen en underbar natur med en underbar vän! Det är vad enligt mitt tycke som behövs för att vara en betydelsefull plats som bör besökas ofta. Framförallt då målet verkar ha en given mening för oss - på Flodins väg!

Då det i mitt liv just nu finns en massa frammåt-tankar var det skönt att detta besök även hade en baktanke. För vi var inte enbart på besök utan var även inhyrda som det i juletider kallas, hustomtar. Även om det saknade jultema så blev resultatet iallafall en mycket fin svart tapet med blänkande inslag. Blänkande inslag fanns även i umgänget som strålade. Hade vi kunnat tapetserat den känslan så hade inte en vardagsrumsvägg räckt.

Högklassig stad, högklassigt sällskap. Då kan man inte begära högklassig sömn. Även om den infann sig längre än vanligt är den överskattad i detta sammanhang. Därav också en trött måndagmorgon.

Men vad gör det, när man vaknar med en härlig känsla.

Av lugn.

Förseningar och hockey

Dimman tjocknar mer och mer, varför löses den helt enkelt inte bara upp? Varseldimman ligger tät över Västerås och under dagen har flera företag lämnat besked om ytterligare varsel. Själv har jag fått beskedet att det kommer dra ut ytterligare på tiden för min egen del. Till att börja med skulle ett svar finnas senast den 12 december. Men för att göra det lite dimmigare har man nu räknat ut att det kommer att fördröjas, och det säkert i ytterligare 3 veckor.

Inte konstigt man behöver glasögon nu för tiden, det går ju inte att se klart!

Men så kom jag på att när man famlar som mest i mörkret att det faktiskt finns en och en annan person som lyser upp för en stund. För mig var det från ganska oväntat håll denna ljusning kom idag, en äldre man - som inte bara visade sig vara en strategisk inköpare utan även ett stort hockeyfan och Härnösandbo!!! Fattar ni HUR unikt det är i VÄSTERÅS??? Jaaa...alltså att han också höll på TIMRÅ. Helt otroligt.

På en afterwork kom vi i 2 timmar att prata om en hel del annat intressant innan vi förstod att våra gemensamma nämnare. Han berättade en historia hur han och hans kamrater brukade åka från Härnösand för att titta på Wifsta Östrand och hänga över måldomarnas bås för att få bästa sikt. Något förvånad såg han ut när jag frågade om han kände till en hockeyspelare vid namn Eje! Tydligen en gammal idol för inköparen. Där var nostalgitrippen igång och han var mäkta imponerad över mina kunskaper i hockey (?) och mina "anor" från hockeystaden.

Så när jag stod där och lyssnade på han historier, kom jag på mig själv att dimman tycktes lätta för en stund. Särskilt eftersom inköparens farväl-fras fortfarande får mig att le nån timme efter avskedet: -Hälsa Eje så gott!

I den stunden betydde förseningarna ingenting.



Glädje och längtan - efter morfar!

Ketchupeffekten...

...kallas det som sagt när det för utan avsikt och helt ostyrbart sker olika händelser, samtidigt! Och det är precis vad som händer just nu, och för mig som gillar kontroll är det ett rent ut sagt helvete! Det känns som om allt bara faller undan under mina fötter och att jag hänger löst. Allt började ju så bra och planen funkade, men det är skrämmande hur det kan falera på bara någon dag.

Lyckligare än någonsin flyttar Manne äntligen tillbaka! Och trots en enorm, hutlös, extrem arbetsbelsatning så fixade vi det! Allt på grund av min underbara sambo...vad han har fått stå ut. Arbetsbelastningen höll dessutom på att kosta mig hälsan. Efter några dagars vila - tillbaka på jobbet. Och krasch, boom, bang... Bekedet om varsel slog mig så hårt i ansiktet att jag inte ville tro på det överhuvudtaget. Där befinner jag mig nu...ovisshet.

Det är där som ketchupeffekten träder in. Jobbet, den beställda soffan och ett ytterligare bakslag i fredags. Sorg. Min älskade bil, som skulle hålla i en sommar men höll i 6 år, fick sin dom och endast skrotning återstår. Jag förstår inte hur jag ska kunna överleva utan den!!! JAA, jag VEET, det är bara en bil. Men för mig såå mycket mer. Många tårar.

För att strö lite salt i "ketchupen" eller såret, så innebär denna osäkerhet att vi får skämmas över hela julen! Årets höjdpunkt och som jag för varje år ser fram emot allra mest. Alla som känner mig väl vet att jag ofta lägger ner både mycket tid och pengar på julklappar, men framförallt tanke, omtanke och kärlek på de klappar som kommer via tomten från mig. Att denna jul inte ens kunna ge de personer som jag tycker allra mest om, en liten klapp, en liten omtanke, kärlek smärtar så enormt i mitt hjärta och jag ber till Ninne att det hinner ordna sig.

Många uppförsbackar, många drömmar, många tankar. Trots det känner jag min andå avtrubbad. Jag vet inte om det är för att jag själv också är beteendevetare som jag analyserar allt gånger 100, därmed också kanske innerst inne i mitt djupaste förstår att det på något sätt ordnar sig. ELLER så är det så att jag inte ens orkar ta till mig allt och medvetet använder hel hel del av alla psykologiska strategier en hjärna har för sig som försvar.

Virrvarr.

Och dessutom saknar jag er, mamma, pappa, lillasyster. Men på något konstigt sätt vill jag inte komma hem heller eftersom jag inser att då har jag ett besked.

Som jag är rädd för.

News!

Klockan är nu 23.37 onsdagen den 5/11. Ett datum och en tid att minnas då det är nytt världsrekord för mig i vakenhet! Jag förevigar det men en oväntad blogg och ett inlägg.

Godnatt!