Borta med vinden

19 december, helst en dag jag vill glömma... Tyvärr inträffade den och det som mina farhågor anade. Kl. 9.32 var det över.

Tomhet.

Att det enligt forskning likställs med att förlora en närstående, det kan jag nu skriva under. Men för mig känns det nästan ännu värre - eftersom jag förlorar en hel familj. Jag är uppsagd och inte längre en del av min Västerås-familj som på ett sätt har fostrat mig till den jag är och har blivit. Det är den största sorgen, att inte varje dag få gå till mitt andra hem...

Alla säger att det kommer att lösa sig och innerst inne vet jag att det också kommer bli bra en dag. Det är bara det att det just nu känns så känslomässigt tungt. Trots att jag vet att jag gjort det bästa som jag någonsin kunna göra och presterat över vissa förväntningar så kan jag inte låta bli att känna mig dålig - och misslyckad. Men min beteendevetarnerv känner mig så pass bra att jag vet att jag inte kunnat göra något annorlunda.

En massa tankar snurrar i huvudet. Tankarna pratar så högt att det är svårt att sova. Och det snurrar så fort att det är svårt att stå kvar nere på marken alla gånger. Bröstet ömmar sådär som bara mitt bröst kan göra i de allra svåraste stunderna och viskar i mitt öra att hjärtat är sårat.

Men som tur finns det plåster för själen. Hemma. Jag tackar varje vaken stund för det lugn som hemma innebär! Det är som bedövning, smärtstillande. Kravlöst.

Men hur ska det blir när jag kommer tillbaka? Jobbiga tanke. Jag orkar inte vara ledsen och jag vill heller inte vara glad. Jobbiga känsla. Tårarna är slut, men tränger ändå sig på helt oväntat när jag som minst önskar. Vid ett skratt får jag ibland dåligt samvete. Och jag får dåligt samvete om jag är ledsen, samtidigt som jag vill få ut allt... Känns som det är en svår balansgång mellan självömkan och bearbetning.

Jag må vara nere och jobbig i denna stund, men villkorslöst finns Hemma här. Ni är som bomull för själen. Jag tackar er för det. Jag är glad för att vara hemma och vara med er även om det inte hela tiden syns. Jag har längtar såå efter det här och det är lika bra som jag föreställt mig!

Bearbetningen tar tid och jag har så mycket jag måste tänka igenom, att det ibland känns som om kroppen är närvarande men inte sinnet. Jag är inte sur och jag vill inte dra ner på stämningen, det är bara ett sätt för mig att hantera allt som försigår i min inre värld.

Det kommer bli bättre- ger mig bara lite mer tid.