Jag tycks bara skriva på denna blogg när något bekymrar mig... och jag har själv insett att det är sant! Det är väl som en typ av terapiform. Så nu gör jag ett nytt försök. Denna gång är det inte mig själv jag bekymrar mig för, utan för min andra halva.
För alla som känner M vet säkert vilken underbar kille han är! Helt obeskrivligt vad underbar han är!! Men det finns något som bekymrar honom - och det tär i mitt hjärta... Att stå bredvid och vara hjälplös. Han är samtidigt en väldigt stark person som klarar av de flesta situationer. Utan honom genom livet vet jag inte hur jag skulle klara mig... Denna starka sida är också den sida som han visar upp för alla er andra! Den trygga, säkra och glada M som han är. Men jag vet också hans mer sårbara sida som han helst inte vill förmedla... Kanske kan man tro att han mår precis som vanligt när man träffar honom över en helg, men när fasaden faller kämpar vi tillsammans i det tysta. Men genom att dela med sig ökar man också förståelsen och det tänkte jag börja göra... Även om han inget vet! Så att ni kan följa utvecklingen - i med och motgång, for better or worse. Så ni får veta, så ni kan förstå - vårt vardagliga liv...
M har sedan ca ett halvår tillbaka kämpat med sina magproblem. Tarmsjukdomen IBS blev diagnosen, en ganska svår sådan. Efter otaliga sjukhusbesök fick vi åtminstone ett namn på det han känt varit fel, men hjälpen var varit mer än bristfällig. Vi har tagit ett steg fram och två steg bak, och i frustrationen har det snarare blivit sämre. Det är tur vi är två – man måste nämligen vara frisk för att orka vara sjuk. Nu har vi ÄNTLIGEN fått en tid hos en specialist, men att vänta ytterligare en månad när vi redan väntat i sex känns för oss båda som en eeevighet…. Vi VET att det är något mer som är fel - det måste finnas något mer. Med tanke på hur dåligt han mår.
Vi har försökt med allt. Ändrat kosten, alkoholvanor, vardagliga rutiner, laktosfri mat, fiberrika grödor you name it! Vi hittar inget sammanhang… För att föregå sjukhuset har vi tillsammans också skapat ett veckoschema där han fyller i allt från matintag, sinnesstämning, aktiviteter, symptom för att själva lista ut ett mönster och för att inte tappa fler månader när vi väl får komma till sjukhuset.
M kämpar SÅÅ hårt för att leva ett normalt liv mot magen, ibland lyckas han, ibland inte. De bra dagarna är färre. På morgonen är han som är lärka! Livet leker! Men ju längre dagen går raserar förhoppningarna om en symptomfri dag. Magont, magknip, magsmärta, extremt illamående, kräkkänsla – jag kan fortsätta i all oändlighet. Det enda som hjälper är att försöka somna för att få vakna upp, symptomfri dagen efter. Det tär på hans krafter, han är ofta mycket trött, orkeslös, yrslig.
Men vi strider. Vi uppdaterar oss. Vi gör allt för att komma till en lösning. När man kämpar i motvind och känner sig ensam mot världen är känslan av att ge upp ganska stark stundtals. Men vi kommer på fötter igen av – en enda bra dag! Snacka om att vi människor är anpassningsbara – och lever på hoppet!
Det kommer bli bra. Det måste bli bra. Men vägen känns milslång, ibland.
M gillar heller inte att berätta om det hela för alla. Därför – hjärtat, tänkte jag att detta kunde underlätta?
Vi kommer nå dit… tillsammans.
Följ med oss på vägen...
