Ännu en sommarsnackis

Förra året var sommarens snackis mitt fina försök till att hjälpa min vän J med isen till en drink, som resulterade i en gipsad handled i 3 veckor.

För att inte göra mina "fans" besvikna så kommer här sommarens snackis, för ni som känner mig vet att jag aldrig sviker när det gäller just detta!

Jag kände att jag hade lite flex att ta ut igår eftermiddag och min kära sambo M slutade också tidigare. Suktade efter lite miljöombyte och vi gjorde något spontant wild n' crazy och satte oss på tåget till huvudstaden Sthlm för lite shopping. Trodde att det skulle kunna pigga upp oss. Det gjorde det också. En dag med nya intryck. Men det blev kanske lite för mycket.

Jag har sovit dåligt de senaste veckorna och blandat med lite för mycket jobb så var nog min kropp lite för hårt belastad. Men som man är...man kör på.

Vi hamnade på restaurangen Vapiano och fick vänta en stund på bord. M var lite orolig på grund av allt folk så jag höll lite låda för att låta allt verka bra. Väl vid bordet gick jag och beställde maten vid foodcourten. Jag kände mig lite konstig, blicken ville inte att fästa på någoning. Plötsligt började jag mår extremt illa, jag kände att jag behövde kräkas. Det blev min sista tanke.

Sedan vaknar jag upp en stund senare - på golvet vid baren med halva restaurangen runtomkring mig. M som hade gått och hämtat sin mat - hörde en riktig smäll och hade tänkt fråga mig om jag hade sett vad som hände. När han närmade sig folksamlingen, kände han igen mina skor!

Jag hade svimmat av och på vägen tagit med mig och landat vid ett sideboard fullt i glas. Det låg skärvor överallt. Lyckligtvis fanns en sköterska på plats och personalen ringde abmulansen. Jag fick ligga kvar på golvet och jag var allmänt förvirrad. Jag kom inte ihåg någonting!

Jag förflyttades till restaurangens personalrum och möttes upp av ambulansen. De tog blodtryck, vilket var lågt. Men eftersom jag själv inte ville följa med hjälpte de mig ut och vi tog en taxi till tåget och åkte hem.

Såhär dagen efter har jag tryck över bröstet och en hel del ömmande muskler. Jag slog i huvudet och käken i bardisken innan fallet och skuldran samt huvudet dämpade fallet. Så nacken är lite öm, men jag lever!

Det hade kunnat gå såå mycket värre med tanke på det glashav av skärvor jag låg i. Jag klarde mig utan en skråma.

Det var skrämmande. Jag behöver sakta ner. Min kropp säger ifrån ganska tydligt.

Men jag känner mig inte orolig.

Jag har det bästa stödet någon kan tänka sig, du är bäst M!

Jag ÄLSKAR dig.