...kallas det som sagt när det för utan avsikt och helt ostyrbart sker olika händelser, samtidigt! Och det är precis vad som händer just nu, och för mig som gillar kontroll är det ett rent ut sagt helvete! Det känns som om allt bara faller undan under mina fötter och att jag hänger löst. Allt började ju så bra och planen funkade, men det är skrämmande hur det kan falera på bara någon dag.
Lyckligare än någonsin flyttar Manne äntligen tillbaka! Och trots en enorm, hutlös, extrem arbetsbelsatning så fixade vi det! Allt på grund av min underbara sambo...vad han har fått stå ut. Arbetsbelastningen höll dessutom på att kosta mig hälsan. Efter några dagars vila - tillbaka på jobbet. Och krasch, boom, bang... Bekedet om varsel slog mig så hårt i ansiktet att jag inte ville tro på det överhuvudtaget. Där befinner jag mig nu...ovisshet.
Det är där som ketchupeffekten träder in. Jobbet, den beställda soffan och ett ytterligare bakslag i fredags. Sorg. Min älskade bil, som skulle hålla i en sommar men höll i 6 år, fick sin dom och endast skrotning återstår. Jag förstår inte hur jag ska kunna överleva utan den!!! JAA, jag VEET, det är bara en bil. Men för mig såå mycket mer. Många tårar.
För att strö lite salt i "ketchupen" eller såret, så innebär denna osäkerhet att vi får skämmas över hela julen! Årets höjdpunkt och som jag för varje år ser fram emot allra mest. Alla som känner mig väl vet att jag ofta lägger ner både mycket tid och pengar på julklappar, men framförallt tanke, omtanke och kärlek på de klappar som kommer via tomten från mig. Att denna jul inte ens kunna ge de personer som jag tycker allra mest om, en liten klapp, en liten omtanke, kärlek smärtar så enormt i mitt hjärta och jag ber till Ninne att det hinner ordna sig.
Många uppförsbackar, många drömmar, många tankar. Trots det känner jag min andå avtrubbad. Jag vet inte om det är för att jag själv också är beteendevetare som jag analyserar allt gånger 100, därmed också kanske innerst inne i mitt djupaste förstår att det på något sätt ordnar sig. ELLER så är det så att jag inte ens orkar ta till mig allt och medvetet använder hel hel del av alla psykologiska strategier en hjärna har för sig som försvar.
Virrvarr.
Och dessutom saknar jag er, mamma, pappa, lillasyster. Men på något konstigt sätt vill jag inte komma hem heller eftersom jag inser att då har jag ett besked.
Som jag är rädd för.
12 år sedan
2 kommentarer:
HOLA!
Det verkar vara en bloggeffekt oxå. Va kul! Hittade den med länk ifrån Frida. Vi saknar dig/er också och du ska se att det ordnar sig.
Hej Hanna! Förstår att du har det tufft just nu men det brukar vända när det ser som mörkast ut. Oftast lär man säg något av motgångar även om det är en klen tröst just nu.
Jag vet att vi kommer att få en skön och trevlig jul tillsammans, för vi har ju varandra och det är ju viktigast. jag håller tummarna för dig kram Agneta.
Skicka en kommentar